Jag har alltid tyckt om ärtsoppa. Inte bara tyckt om, jag älskar det! Det har inte alltid varit lätt att vara en ärtsoppeälskare. I skolan tittade de andra konstigt på mig och rynkade äcklat på näsan när jag faktiskt åt den kräkliknande röra som gemene man gått och fasat för hela veckan. Det slutade förstås med att jag slutade äta av soppan. Jag höll mig istället till knäckebröd och morötter varannan torsdag som alla andra och deklamerade om hur snusksoppan bara genom sin vidriga doft framkallade kväljningar som säkert inte skulle gå över på flera dagar! Och så höll det på ända upp på gymnasiet, då jag tillsut blivit så van vid att rata ärtsoppan att jag inte ens smakade. Det gick flera år av förträngning, tills för några veckor sedan då Magnus i förbifarten föreslog att vi skulle äta ärtsoppa till middag och allt bara brast. Jag ropade genast "JAAAAAAAAA!!!" och kände hur 15 år av undertruckt saliv bubblade upp i munnen samtidigt som ögonen nästan ville tränga ut ur sina hålor för nu, nuuu skulle ingenting stå emellan mig om min absoluta älsklingsrätt i hela världen. Jag var vuxen, jag var en självständig individ och jag var dessutom fullständigt kapabel till att gå till affärern och köpa ärtsoppa utan att känna mig som konstigaste människan i världen. Jag såg förmodligen fullständigt mordisk ut när jag begav mig mot ICA. På hyllan mellan gröten och rotmoset fann jag de präktiga plastkorvarna med texten Ärtsoppa. Jag tog det dyraste märket för bästa kvalitet och bestämde mig att slå på stort, inte bara genom att lägga en utan TVÅ korvar i min korg. Jag fnissade för mig själv. När det sedan var dags att betala antog mitt ansikte per automatik en mallig min och när jag packade ner mina varor så var det i en genomskinlig plastpåse så att hela världen skulle kunna se vad som skulle stå på menyn hos oss ikväll och efter allt detta sjå gick jag slutligen hem och åt soppan.