Ikväll tänker jag på hur mycket jag älskar att packa. Att ha en väska som väntar i hallen, kläder pedagogiskt framlagda (strumpor och byxor på stolsitsen och tröja hängandes över stolsryggen så ens sömndruckna 06.00-jag förstår vad som ska vara däruppe resp. därnere på kroppen) städad lägenhet så man slipper känna sig ledsen när man kommer hem och kom-ihåg-lappar som påminner om att man ska ta med sig laddaren så att telefonen slipper ladda ur och stänga av gasen så att hemmet slipper explodera. När jag packar ikväll är jag inte nödvändigtvis på väg hem till Borås över jul. Jag kan mycket väl vara på väg till en karibisk ö, till Tokyo utan returbiljett eller kanske en osedvanligt ombonad timmerstuga på en alptopp. Att fylla en väska öppnar möjligheter som jag inte kunnat föreställa mig. Jag skulle kunna hoppa av skolan, säga upp lägenheten och strunta i allt vad jobb heter. Plötsligt skulle vi kunna vara på väg till Island, väskan och jag.

Saken är inte att jag vill göra det, utan att jag kan, och det finns ett  fönster i det där ordet som jag bara älskar.

 

Kanske är det därför jag tömmer kylen som om vi inte skulle återse varandra på månader och drar ut kontakter som om århundradets åskoväder stod för dörren.

 

Man vet ju aldrig när man kommer hem igen.