Helgen
I fredags packade jag ihop mina saker innan resten av stugsällskapet ens hunnit ramla in på kontoret och tog ett förmiddagståg till västkusten och Hunnebo. Alltså. Jag har nog aldrig sett Bohuslän så satans vackert som det var i helgen. Det gjorde nästan ont att titta på, dels pga mina mullvadsögon inte riktigt kunde ta in det starka ljuset, men allra mest i hjärtat. Kunde liksom inte sluta tänka på hur lyckligt lottad man är som fått växa upp med en sån idyll serverad varenda sommarlov (ja jag är blödig).
Det var hummerpremiär så det var nästan lika mycket folk i husen som på försommaren, och överallt låg hummertinor som blivit vittjade eller kanske skulle läggas ut under dagen.
Promenerade runt st Görans ö och det kändes inte ens melankoliskt att det var sista helgen i september. Bara tyst, lugnt och som hämtat ur en pripps-blå-reklam (höst-edition då).
Vi var i Smögen och i naturresevatet ute på Haby under lördagen. Satt på en sten, drack kaffe och tittade på havet. Och i den stilen fortsatte det.
Hejhej.
Det var minst sagt lite dystert att komma tillbaka till stan igår och plötsligt dela tunnelbanevagn med stirriga fotbollssupportrar som planerade slarviga mord och gå folkungagatan fram med snålblåsten piskandes i ansiktet. Även om Stockholm gjort sig rätt så måndagsfin idag känns det fortfarande lite deppigt att helgen inte fick vara längre.