Tiden alltså. Det känns som att det var september nyss och jag kunde mäta höstens intåg i strumpacceleration (20, 30, 40 denier). De senaste månaderna har gått så fort och har innehållit så mycket bra (även om jag känner att jag har umgåtts på tok för lite med mina vänner under de senaste veckorna). Men det har också varit en väldigt trött höst med mycket i huvudet. Därför kändes det så skönt att julen anlände som en snäll kram i en angorakofta. Jag satt som en förnöjd 92-åring med ett öga öppet efter kl 21 på julafton och har gått med handen i en alladinlåda sedan dess.

 

Jag tror att 2017 behöver föra med sig någon sorts utrensning där jag pysslar vidare med det som gör mig glad och bara släpper det som mest har blivit ett skoskav i hjärnan. Även om jag kanske har vissa hamstertendenser och ett mindre handikapp när det kommer till att säga hejdå.

 

Avrundar nu det här lilla året med en bra låt. Tydligen min mest spelade under 2016. Puss!