En kväll i Rom gick vi och åt på en pittoresk liten lokal med låga vinglas och vickande stolar och beställde in några väl valda antipasti med en flaska Ripasso. Efter ett glas frågade du om du fick sitta brevid mig, för att det kändes så lång bort på andra sidan bordet. Efter tre glas vin vågade jag fråga tillbaka om vi var tillsammans. På något vis kändes det som en fråga som inte behövde ställas, men jag ville gärna ha ett specifikt ögonblick att spara. Som stunden då du slog händerna mot kinderna och med eftertryck tackade ja till att bli min pojkvän. Du blev snarare förvånad än exalterad, tog försiktigt min hand och svarade "Men ja? det tycker jag verkligen att vi är. Det vill jag verkligen att vi är." 

 

Dagen efter jag en bild på husfasaden för att minnas den lilla restaurangen.

Inte som platsen där vi blev tillsammans. Utan där jag insåg att vi redan var det.