Föga framgångsfullt låg jag i natt och försökte förtränga den där incidenten på vardagsrumsgolvet igår. Det var en pilatesvideo inblandad, och en "lite mer avancerad övning". Jag så gott som bröt nacken. Obehagligt. Men eveten som jag är bestämde jag mig imorse för att göra ett nytt försök med Anjapilates, jag hade ju direkt inget bättre för mig och i värsta fall var det ju ett ganska festligt sätt att dö på. När jag ligger där, med röven i vädret, lycklig som ett barn över min "vighet" ringer Sandra.
-HALLÅÅÅÅÅÅÅÅ!
Jag låter ungefär som ett Arsberger-barn på speed, fortfarande flåsig efter pilatesen. Tydligen är det inte bara Sandra som har skyddat nummer i den här staden, för kvinnan i luren ringer angående ett jobb som jag har sökt. Jag går från energisk till skräckslagen. Jaha, då var det alltså sant, Anjapilates skulle faktiskt sabba mina chanser till ett lyckat liv. Turligt nog fick jag en tid för intervju ändå, mina andnigssvårigheter till trots. Den ägde rum idag och handlade mestadels om Paris på nittiotalet, om konsultens man, om kunsultens mans jobb på ett båtvarv och att konsulten kände sig ful en gång i fiskaffären på City. En konsult helt i min smak det vill säga. Nu hoppas jag bara att det var ömsesidigt.