Hjärtesorg är verkligen som en otroligt påträngande gäst som vill invadera varendra kvardatcentimeter av ens tillvaro. Även om man är totalt ofrivillig och bara vill leva sitt liv utan den sortens magknip. En töntig bieffekt är att man lätt förvandlas till någon sorts vandrande moralkaka/Florence Nightingale när man själv fått sitt hjärta nött. Som om man måste vaddera alla andra människors känslor i bomull som kompensation. Kanske så att det går lite till överdrift.

 

Som när jag ligger klarvaken i gryningen och funderar på om jag borde skriva ett förlåtbrev till den där personen som jag träffade så smått för kanske två år sedan och vars känslor jag hanterade lite väl lättvindigt. Eller när jag noggrant och med eftertryck förklarar för en stapplande människa som måste hålla sig i barkanten att anledningen till att jag inte vill följa med honom hem absolut inte ska tas personligt, för jag känner ju inte honom och han har säkert många fina sidor och kvalitéer. Gråtklump.

 

Som leva i ett konstant PMS. Fast värre.