Jag är så trött på folk som springer. Eller närmare bestämt folk som springer milen. "Sprang milen igår", "Klarade milen på en timme", "Gjorde milen och det var inte ens jobbigt". En sak att man springer en mil. Det är väl jättebra. Men måste man prata om det i bestämd form och HELA TIDEN?

 

Nummer två på listan över irritationsobjekt är egentligen nummer ett för det är om möjligt ännu mer frustrerande: Samma personer som efter att ha deklamerat att de själva springer milen vill övertyga en själv om att jag också kan springa milen om jag bara bestämmer mig.

 

"Det fixar du lätt, det handlar bara om viljan." säger de och har i en och samma mening:

1. Utgått från att jag aldrig sprungit en mil.

2. Tagit för givet att jag vill springa en mil.

3. Insinuerat att jag vill springa en mil, fast inte tillräckligt mycket för att lyckas.

 

Det är den här sortens människor som tar över perrongerna vareviga helg med sin svett och sina nummerlappar på magen efter att ha sprungit milen i en enda mallig trupp.

 

Till dessa vill jag bara säga:

1. Ni luktar illa.

2. Jag vet också att lunkande gör milavklarandet enklare.

3. Jag vill inte lunka en mil.

 

Hejdå.