För några dagar sedan sa jag upp mig från Skrivbyrån. Jag har alltid haft väldigt svårt för avslut och kopplar automatiskt på fullt hjärtesnörp och krisförhandlingar så fort ett hejdå hänger i luften. Även om det har blivit bättre med åren är det fortfarande högst påtagligt och gränsar ibland till komik. Vid varje flytt har jag känt sorg och dåligt samvete genetemot min gamla lägenhet, som om den vore ett litet väsen med känslor (...) Samma sentimentala känslor har bakats in i arbetssituationer som ibland har blivit lite väl långdragna. Rädslan för att ångra sig har legat som en liten ångestfilt över alla stora beslut och jag tänker väldigt ofta på platser och personer som jag lämnat bakom mig. Kompisar jag glidit ifrån, förhållanden som tagit slut, den där lekplatsen som blev en gräsplätt. Den där andra gräsplätten som blev en penionärsparkering med frärilsvänliga växter. Inom mig bor en obstinat konserverare som jobbar systematiskt och enträget med att se till att inget ska få försvinna, gå sönder eller bytas ut. Inte ens om det är till det bättre (fjärilsvänliga växter är ju ganska mysiga).

 

Därför kändes det som ett ovant beslut att sluta utan dramatik och utan att ens ha en plan för vad som händer sen. Men jag tror och vet att det kommer att bli bra.