"Jag har minsann gjort dumma saker i trafiken" sa handledaren, och blickade faderligt ut över salen. Situationen påminde smärtsamt mycket om Bengt på idrotten i tvåan, efter att ha frågat om någon någonsin satt sig i en bil där föraren varit påverkad. Jag erkänner först! sa Bengt och höjde rört en knyten näve någon sorts ridderlig segergest. Sedan blev det inga mer erkännanden, och Bengt fick skämmas.

Handledarens erkännande bestod i några sladdar på en skogsväg någon gång i slutet av 80-talet. Jag undrar om detta uttalande var menat att uppmuntra oss elever att också öppna oss, eller helt enkelt för att föra tankarna tillbaka på hur det var in the good old days. Hursom verkade inget av alternativen funka särskillt bra. Det enda saftiga erkännandet under den tre timmar långa lektionen var en läsbande tjej som generat medgav att hon njöt av att "gaza lite ekztra ibland". Därefter kollade vi på två stötande bilder och åt lite rulltårta för att fira att vi blivit godkända.