Vi kom hit igår, reste i sammalagt 6 timmar med tåg, flyg, buss och taxi för att komma från Stockholm och London till Hunnebo, men det var det värt. Apropå London så var det en otroligt mysig helg. Fantastiskt god mat, bra shopping och musikalen Singing in the rain. Rekomenderas! Träffade även Emma Sofie för första gången på ett och ett halvt år (!) Kan ni förstå? Det är hemskt lång tid. Vi bestämde oss för att bli mycket bättre på att hålla kontakten och har redan kommit på ett eget litet knep.

 

Vad det gäller kontrasterna mellan Hunnebo och London så känns de nästan overkliga. I ena stunden färdas man i en strid ström av människor från världens alla hörn och i nästa kan man räkna antalet ansiken man mött under dagen på sina fem fingrar. Känner mig en aning personlighetsklyvt med tanke på att jag älskar både och. Jag trivs väldigt bra där gatorna rör på sig, där man känner sig som en del av världen och slipper anpassa livet efter vad som finns tillgängligt. Samtidigt längtar jag ofta hit. Till lugnet och (och nu kommer jag låta klichéerna härja fritt här) tystnaden. Det lilla livet, den stillsamma lunken. Och såklart till havet. När jag blir stor vill jag bo i skärgården. Gärna på en ö. Men kommunikationerna till fastlandet ska vara utmärkta, så finns myllret runt knuten precis när jag känner för det. För varför måste man bestämma sig för det ena eller andra? Låter dumt tycker jag.