Lakritsklubbor har blivit min stora last. Det är de så kallade snusklubborna (dock inte den traditionella sorten som ser ut som små grå hjärnor som smular, utan den där svarta djungelvrålsklubban med supersalt pulver innuti) som gäller. Fick en påse full med sådana klubbor i förra veckan och har sedan dess gått och suktat efter att få sätta tänderna i de små godingarna (fast även när jag var magsjuk kunde jag inte låta bli att frenetiskt gnaga på en handfull och succesivt spotta ut dem igen i en kopp. Ja, ni hör ju själva vad det här lakritsberoendet har gjort med min värdighet). Frisk och väl hemkommen till Borran igen har jag ingenting som står emellan mig och mina älsklingar. Inte ens någon som säger att man ska akta emaljen. MYS!