Levis 501 – de första jenasen någonsin som jag verkligen känner mig så himla fin i.

Enskedeidyllen – efter att ha drömt om en våning på Bastugatan eller något riktigt snett golv i Gamla Stan fantiserar jag nu snarare om ett gulligt hus, ja hus, i Gamla Enskede med äppeltråd, grusgång och sirliga grindar. Jag känner plötsligt för att måla och fixa och plantera saker i rustika krukor. (Vem är jag?) Samtidigt känner jag bestämt att det där huset måste ligga i Gamla Enskede, annars är jag inte så intresserad.

 

Högljudda restauranger. Är det bara jag som är börjar bli lite mätt på konceptet "öppen planlösning" mellan kök och matsal på krogen? Jag älskar att gå ut och äta, men jag är kanske inte jätteintresserad av att se exakt hur maten tillagas? Jag är i alla fall INTE intresserad av att ha en köksfläkt i örat som suger ut all min energi. Känner mig som en fruktansvärt otacksam person bara av att skriva det här, vilket är ett BEVIS på hur hjärntvättad jag har blivit av denna öppna planlösningshets som försiggår. Sedan tycker jag att restaurangerna i Stockholm börjar påminna mer och mer om Stockholms bostadsmarknad där man gärna hittar nya sätt att trycka in lite för många människor på lite för liten yta. Jag vill gärna ha en personlig sfär och kunna prata i normal samtalston. Inte sitta lår mot lår med en främmande person som skriker till sitt sällskap tack så mycket.

 

Semester, lugn och ro (uppenbarligen).