Jag är i Hunnebo och fångar dagen. Plockar vitsippor, lyssnar på havet och tänker avundsjukt på vad som händer hemma. Börjar i vanlig ordning klä mig som en 90-talsmamma. Vita höga jeans och vit stickad tröja. Jacka med snörsko i midjan. Använder solglasögon som hårskena. Använder ordet "hårskena".

På tisdag börjar jag som copy på Indiska. Det är det läskigaste som har hänt på länge. Men övervägandet tog ungefär lika lång tid som ihoppackandet av min arbetshörna. En blå anteckningsbok och en handkräm som doftar körsbärsblom. Hejdå!

 

Som någon sorts överlämning sitter jag nu och skriver ihop en lista på byråns bästa konsulter. Det slår mig hur mycket jag har hunnit lära mig om alla dessa människor som jag egentligen inte känner. Det är ungefär 10% relevant information. Resten är off the record. Minnesanteckningar om vem som just nu renoverar huset, vem som ska resa till Thailand i höst, vem som hade kräkis i vintras, vem som har hund och därför jobbar hemifrån. Vad hunden heter, att den är lite sned i höften och blyg för nya människor. Vem som har skilt sig, vem som vill byta bana i hemlighet, vem som inte dricker kaffe, vem som varje år söker till Hela Sverige bakar, vem som just har sålt sin häst och är ledsen över sin förlorade familjemedlem, vem som är överkänslig mot damm och vem som har en låg stresströskel och därför ibland kan låta som en snäsig tax på telefon.

 

All den där informationen hamnar utanför listan. Det känns snarare som ett litet tittskåp över ett hundratal människors liv som nu försiktigt stängs.