Idag har jag bott i Stockholm i fyra år. 1460 dagar har gått sedan jag gick götgatan fram och undrade vilken rikning som var norr, försökte förstå tunnelbanesystemet och googlade på om södermalm verkligen kunde ha fler invånare än hela Borås kommun. Det kändes ju lite för bra för att vara sant. Gick på popaganda det första vi gjorde och jag tänkte att det kanske var såhär mitt liv skulle vara nu. En enda lång stadsfestival där allt kunde hända.

 

Och mycket hände. Jag började läsa på universitetet och gick några fruktansvärt tråkiga kurser som fick mig att tvivla på om jag skulle bli något över huvud taget. Någonsin. Jag lade den akademiska världen på hyllan, sökte till Forsbergs och spenderade två år med att lära mig hur det går till att jobba på reklambyrå. Jobbade på reklambyrå i cirkus tre månader innan jag insåg att jag det här med att fnula på kampanjer och hitta på namn till big size frysnudlar kanske inte riktigt var min grej. Jag fick en praktikplats på kupé där jag fick skriva små artiklar om barfotalöpning, ekologiskt kaffe och hotell i form av trädkojor. Det var fint. Det tog slut mellan mig och Magnus och jag hade hjärtessorg över det i en halv evighet. Spenderade vårterminen i Mimmis trädgård, i Jannas kök, på Mellqvist kaffebar och på ett urval av alla ekologiska kaféer, restauranger och gårdsbutiker i svealand med papper och penna i högsta hugg. Det var nog något av den bästa terapi jag kunde få.

 

Jag hoppade in på Magine och spenderade allt större tid av dagarna på en barstol där jag fick pyssla med pressrelaser och appmanus. Tog examen från skolan en solig dag i maj med visst dåligt samvete eftersom jag knappt varit där under de sista tre månaderna. Flyttade från min sorgsna lägenhet i Bromma och fick jobb som webbredaktör på en frilansbyrå utan att vara hundra på vad en webbredaktör egentligen gör. Det gjorde inget, titeln inkluderade även content writer, marknadsansvarig, copy, redigerare, sekeriterare och förste croissantansvarig. Lite beroende på vad som behövdes och vem som undrade.

 

Jag blev kär i mitt jobb och i torpet vi sitter i. Jag provade att bli kär på riktigt också, men hjärtat sa nä. La det sedan på hyllan tillsammans med mina högskolepoäng. 2014 blev 2015 och i början av sommaren tog jag mina ägodelar och gick tvärs över Bondegatan för att börja ett nytt hem i en ny lägenhet. Där bor jag nu. Och även om popaganda bara är till helgen och inte sträcker sig längre än så, kan jag tycka att de där 1460 dagarna kanske blev lite som en stadsfestival ändå. Ett evigt sökande efter nya saker att se, rädslan över att gå miste, och alltid någon som erbjöd sina axlar när man blev för trött.