Il Café på Södermannagatan. En perfekt plats perfekt för den som vill dricka sitt kaffe i tystnad och glo på en skärm. Mindre passande är det för normalt fikande då man tillslut sitter hukandes över bordet och viskar till varandra för att undvika irriterade ögonkast från macmaffian längst väggarna. Hursomhelst, jag lever, finns till och har till och med lagt den här sommaren på hyllan och börjat jobba så smått igen. Med blekaste benen i mannaminne och en totalkvot på TRE bad (kärringdopp). Men man ska inte ropa hej, än kan det bli varmt. (Klickar hem höstkängor och kollar på vinterresor.)

 

Under sommaren har jag flyttat. Det var svårt att säga hejdå till de fina trägolven, det lantliga köket och den lummiga innegården. Jag har behandlat det hela som en ofrivillig separation. Vill knappt tänka på eller prata om min gamla lägenhet. Har hittat en ny som jag försöker gå vidare med, men får fortfarande lite hjärtesnörp varje gång jag passerar min gamla port.

 

Förutom flytt har jag ägnat mina lediga veckor åt att äta, dricka vin och läsa. Gjort utflykter till ungefär samltliga loppisar i Stockholms län, åkt till Espevik och deltagit i en episk matprovningshelg, varit en sväng i Hunnebo med familjen, utflyktat i Stockholms Skärgård och picknickat i Vitabergsparken (varje gång med springmarsch till närliggande café eftersom det regnat en präktig skvätt ungefär varenda jäkla dag).

 

Och så har jag haft den här låten på hjärnan: