Jag har hittills tyckt om att jobba sent. Sitta själv och gnola med en kopp te och lite musik. Peta i någon text och dra i någon bild. Men under de senaste veckorna har vi haft tre inbrottsbesök på kontoret och två hemlösa nattgäster i källaren (den första en literaturintresserad typ som efter att ha botaniserat bland högarna med uppslagsverk prydligt organiserat dem i alfabetsordning. Den andra var däremot en mindre artig figur som strösslade golvet med kanyler, fimpar och skräp.) Därför spetsas nu öronen för minsta lilla knak när det närmar sig sent, även fast det är ljust så länge.

 

Paradoxalt nog har jag aldrig haft sådan lust att jobba som nu. Sommaren rann mig genom fingrarna och det känns som att den aldrig kom igång. Ändå kan jag känna mig mätt på lugna ljusa nätter och längta lite till september och det där lilla pirret som skolstarten förr brukade frambringa. Det som fortfarande kan anas i hjärtgropen, fast nu mest när man går och köper dyra anteckningsblock och fruktansvärt onödiga men estetiskt tilltalande kontorsatteraljer.