– Det var min mammas, hon är död nu men den får mig att tänka på henne.

Jag står barfota i pyjamas i min grannes lägenhet och tittar på en skär amaryllis som längtar upp i taket. Näsan rinner och huvudet dunkar. Min granne vänder sig mot brickan med drivlådor längst bort i fönstret. Presenterar dem en och en. Broccoli, groddar, pumpa. Jag får nästan ett infall att nicka och hälsa tillbaka. Nöjer mig med att le mot det som ska bli broccoli.

– Hur mycket vatten ska de ha?

– Lite lagom.

Jag tänker på Mårbackan som just nu står och dör i mitt köksfönster. "Lite lagom" känns aningen för relativt när man plötsligt har minnet från någons döda mamma på sitt ansvar.

– Jag kan skriva en lapp till varje kruka. Så du vet hur mycket de vill ha.

För fem minuter sedan, strax innan en blygsam knackning hördes på dörren, låg jag i min säng och tänkte på alvedon. Nu står jag här och funderar på om situationen är sorgsen eller fin. Kanske båda två.

– Hoppas jag inte spridit några förkylningsbaciller, säger jag medan vi går tillbaka mot dörren.

– Det visar sig, säger min granne.

Då får du kanske ge dem en alvedon.