Igår var jag hos tandläkaren. Det slutade inte bra. Eftersom jag alltid har tyckt om sterila miljöer, tossor och snälla röster bakom munskydd brukar jag nästan se fram emot de där besöken. Men så igår var det dags för min ömmande lilla visdomstand att göra entré i offentligheten.

– Har du känt dig trött och hängig? Frågar tandläkaren efter att ha kikat skeptiskt in i mitt gap. Mer än så krävs det inte för att hypokondrikern ska vakna till liv.
– Nä, eller jag vet inte. Jag försöker febrilt rannsaka mitt minne på överdrivna gäspingar samtidigt som jag undrar exakt vad det är som skymtar därinne.
– Om tanden gör mer ont och du känner dig febrig får du åka in direkt till akuten. Tandläkaren har något snällt men beklagande i blicken. "Även om det är mitt i natten."

"Akuten" "Mitt i natten". Jag börjar fundera på hur jag ska ta mig till Södersjukhuset mitt i natten. Lämna Bondegatan , snedda Östgötagatan och traska Åsögatan med sikte mot Victoria. Vänta vid Götgatans rödljus för att ta in mot linjalen – stadens fulaste kvarter som någon sa till mig en gång. Svänga vid nybygget på medis skuldror och vandra Magnus Ladulåsgatan hela vägen bort. Eller blir det närmare via Skanstull?

– Det här kan göra lite ont, säger tandsköterskan.
– Okej, säger jag medan tankarna vandrar vidare längst söders gator. Ska jag gå ditt i pyjamas? Ska jag ringa någon? Vad händer om jag inte vaknar?

Tandläkaren sprutar in koksalt i tandköttet. Det gör inte särskillt ont. Men tanken på den där nattliga feberpromenaden kan inte lämna mig. Jag tycker så himla synd om mig själv. Mer koksalt. Snälledsna ögon. Darrande underläpp. Sen kommer tårarna, hand i hand med skammen över att var 25 år och gråta hos tandläkaren.

– När man var liten fick man en sån där prinsessring när det var klart, snyftskrattar jag medan tandsköterskan klappar mig på armen. Jag hör hur det låter. Att jag genomlidit olidlig smärta och nu vill ha en present för besväret. Fem minuter senare lämnar jag mottagningen med fem små näsdukar och en rosaglittrig tandborste längst ner i väskan.