Sitter med klump i magen och tänker på det som hände i helgen. Det är flera år sedan jag och E bodde på Rue Lettellier och hankade oss fram på vår jättedåliga franska, men Paris känns ändå så nära. För nära. Jag skäms nästan över att tänka så, eftersom det inte borde krävas vare sig geografisk närhet eller en personlig törn för att känslorna ska vakna ordentligt. Jag sitter dessutom trygg i Stockholm med familj och vänner i behåll. Den terror som nått mig har kommit med prydlig varningstext och censurering. Men ändå, jag blev rädd på ett nytt sätt i helgen.