Ibland känner jag mig oerhört paranoid över att nya människor ska råka hitta hit (t.ex potentiella arbetsgivare eller min mamma). Kan man inte få ha ett högst ostört och samtidigt ocensurerat hörn av internet där man ta ut sina hormoniella svängningar och öppet klaga när man har lust? Sånt kan jag ligga och tänka på ibland när det rycker i tinningen vid blotta tanken på att mer elle mindre främmande människor nu kan veta lite allt möjligt om mina PMS-besvär, känslomässiga tillstånd och smått hypokondriska tendenser.

 

När jag var yngre hade jag absolut noll hämningar i bloggen eller på nätet överhuvudtaget. Kanske är det även ett fenomen som är representativt för oss som är tillräckligt unga för att ha de digitala färdigheterna i ryggmärgen men fortfarande lite för gamla för att ha hunnit anamma någon sorts onlinefiness (<---- påhittat ord) när det begav sig på 00-talet.

 

Kanske längtar en del av mig väldigt mycket tillbaks till den tiden.