Det har pågått någon sorts minimusikfestival på gatorna häromkring i helgen. I varje hörn har det stått en ensam gitarrist eller trummis. Vissa med mentalt stöd brevid som hållit i ett fodral eller sett efter en cykel. Små halvmånar av barnvagnsföräldrar har samlats runt omkring. Många har velat slowdansa med sina bebisar. Jag undrar om den där gitarristen föreställde sig en publik av hormonstinna bebisdansande mediemänniskor när musikkarriären påbörjades back in the days.

 

Ibland är livet så otroligt taskigt.