Den här veckan har jag varit ensam på skrivbyrån. Det har medfört viss känsla av ansvar. Lite som när man var liten och fick egen husnyckel. Vips var man väldigt mogen, för att inte säga redo flytta hemifrån, skaffa eget hushålle och lägga undan halva veckopengen till pensionen. Jag inledde måndagen i ett tillstånd av hybris med minst sagt storartade förväntningar på veckan med webbstatistik som skjuter i höjden och nya uppdrag som rullar in non-stop.

 

Det enda som har varat non-stop är svettningar och känslan av att ha glömt något viktigt. Har mest suttit i kutryggsposition med näsan mot skärmen, tyst rabblat positiva affirmationer (så förnedrande att hamna i affirmationsträsket, lite som ett kvitto på att det verkligen inte går bra) och sneglat längtande mot helgen.

 

Om denna konstanta balansgång mellan hybris och katastrof är själva essensen med att driva företag vet jag inte om jag någonsin vill göra det längre än en vecka.