Jag hade tänkt att nästa inlägg skulle handla om problematiken i att det känns som att jag har tappat hälften av allt mitt hår under de senaste månaderna eller att jag då och då lyssnar på Shape of You med Ed Sheeran och av någon anledning skäms över det. Men livet svänger så snabbt och plötsligt känns allt det där så avlägset och obetydligt.

 

När jag kliver ut på Södermalmstorg på fredagseftermiddagen möts jag av ett litet hav av människor som rör sig upp från Gamla Stan. De ringlar sig uppför Götgatsbacken i sakta mak och trots att det är så många fötter som samsas om samma trånga gata är stämningen alldeles lugn. På vägen hem pratar jag med Eveline som är fast på sitt kontor. "Tunnelbanan är stängd" säger hon. "Kom hem till mig sen, men snälla var försiktig på vägen" piper jag och förvånas över ynkligheten i min egen röst. Det är först hemma som jag inser att mina händer darrar.

 

Linus ansiktsuttryck när han kom in i vårt rum och sa att han inte kunde få tag på Anna känns fortfarande i maggropen. Det skulle sedan visa sig att hon varit på möte och haft ljudet avstängt. Jag tänker på hur mina fingrar slog min systers nummer nästan av sig själva för att försäkra mig om att allt var okej. Bara för att höra hennes röst.

 

Livet svänger så snabbt. Och det gör så ont att tänka på de vars liv gick sönder i fredags.