Jag hann vara hemma från New York i ungefär två timmar innan jag kände första symptomen. Tung i huvudet, ont i halsen, tryck i bihålorna. Efter en natts sömn kändes det fortfarande inte som att jag hade sovit en minut, tröttheten höll huvudet som i ett skruvstäd hela dagen. Och nu är det bekräftat: jag har fått coronoaviruset.

 

Skoja bara, jag är jetlaggad och lite förkyld. Men det är också en känsla av... jag vet inte riktigt. Mättnad? Känslan gnagde direkt när jag kom tillbaka till jobbet och örti olästa mejl i tisdags. Jag undvek den metodiskt genom att prata ikapp med mina kollegor, skrattade och tänkte på hur mycket jag tycker om dem. Är banne mig stolt som en björnmamma varje dag över mina kollegors duktighet och skarpa, roliga hjärnor. Men när det var dags att ta tag i den lilla arbetshögen kände jag mest nej. Det här går inte mer. Under det senaste halvåret är det som att min kreativitet har krymt ihop till ett ensamt litet russin någonstans längst bak i huvudet. Nu för tiden vill jag nästan inte skriva. Blir liksom osäker på hur man gör. Så kan man ju inte ha det. 

 

Jag har några olika tankar kring vad jag vill göra istället, och jag inser att det känns klurigare nu än för några år sedan. Då kastade jag mig gärna glatt och tacksamt in i frilansjobb lite här och där. Såg mest till kulighetsskalan och många bäckar små, och desto mindre på framtid och trygghet. Men nu är det så många nya och mogna tankar som ockuperar hjärnan. Jag och Pontus vill ju köpa ett nytt hem snart, då behövs helst en fastanställning. Vi har också pratat om barn så småningom. Då vill man ju gärna ha ett jobb med bra villkor för föräldraledighet. EH...?! Kan knappt förstå att jag skriver det där, men ändå. Samtidigt vet jag att jag längtar efter mer än nio-till-fem-liv i Stockholms innerstad. Jag vill åka till västkusten mer, själv styra över min tid, kanske skaffa ett litet torp för hemmajobb och trädgårdslunk? Vi såg ett så himla fint i På Spåret (jaja det kanske var Astrid Lindgrens Näs, en av de mest kända och folkkära gårdarna i Sverige, men ändå). 

 

Det är som att jag har nått en punkt där jag tänker framåt på ett nytt sätt och vill vara mer strategisk i mina val, utan att göra något avkall på lust eller kul. Det känns även som att stå och glänta på en ny dörr där den stora viktiga framtiden plötsligt känns vädigt mycket mer påtaglig. Som att den är här nu.

 

Ja, ni hör ju. Tankarna maler på här i sjuksängen. Så låt oss avsluta med en harmonisk bild på Näs.